257 år efter att de första repgossarna hade tagit sina banor i bruk på denna plats, var de sista repgossarna tvungna att packa sina saker och lämna området. Under tiden hade det knappt bebyggda området runt banorna blivit ett tättbebyggt storstadsdistrikt med hyreshus, affärer, fabriker och nöjesställen, som hade vuxit tätt intill repgossarnas område – och det inom loppet av några decennier:
Efter fransmännens avtåg "med eld och lågor" 1814, blev den lantliga så kallade Hamburger Berg i rasande takt den officiella och tättbebyggda förorten St. Pauli: Fram till 1820 var återuppbyggnaden klar, 1833 fick området officiellt och efter sin kyrka namnet "St. Pauli". År 1840 hade de träbyggda marknadsstånden på Spielbudenplatz (därav namnet) försvunnit till förmån för permanenta hus, där publiken roade sig mot inträde. Vid årsskiftet 1860/61 föll slutligen med portspärren vid Millerntor en avgörande konjunkturhämning: Om det hittills var så att passagen var stängd efter mörkrets inbrott och endast öppnades mot dyrt "spärrpenning", kunde man nu gå in och ut dygnet runt – och gästerna flydde inte längre i "portslutspanik" från spärrklockan vid Millerntor. Från hamnen blev en "port till världen" och tekniska innovationer som ångfart var på framgångskurs – och stålrep tog över från repgossarnas produkter.
Det växande Hamburg intresserade sig redan på 1870-talet för repgossarnas område som byggmark. Men det var inte lätt att få tag på: Repgossarna insisterade på en ersättningsbetalning, vilket ledde till en flerårig rättstvist med staden – som slutligen avgjordes till repgossarnas fördel.
I maj 1883 avslutades kapitlet om repgossarna på St. Pauli. En ny tid hade grytt och stadsdelen var tättbefolkad.
År 1885 färdigställdes den första byggnaden på det tidigare repgossarnas område: En skola för barnen i St. Pauli. (Idag Schulmuseum).