Den norra gränsen för Reepschläger-området utgjordes av Pesthofs fastighet, som 1606 hade flyttats ut ur den tätt bebyggda staden av säkerhetsskäl. Här var man inte bara tillräckligt långt från Hamburg, utan hade också tillräckligt med utrymme för vidsträckta trädgårdar, grönsaksland, fruktodlingar och betesmarker, så att sjukhuset kunde försörja sig självt. Det fanns ett eget bageri, stall för boskapen, förråd och ett apotek. Från 1758 fick Pesthof till och med en egen rörledning för färskvatten med tillhörande reservoar – och ett eget kapell, så att gudstjänsterna inte längre behövde hållas på den stenlagda, centrala platsen framför huvudbyggnaden.
Anläggningen var samtidigt sjukhus, fattighus, bostad för gamla och handikappade, där varje grupp hade sin egen sal, eller, om medel fanns, ett eget, litet rum till sitt förfogande. Maten var god: frukt, grönsaker och till och med kött fanns regelbundet på menyn, tillsammans med utspätt öl.
Cirka 900 personer togs om hand här och/eller bodde på Krankenhof (som Pesthof hette från 1700-talet), inklusive personalen: En „måltidsmästare“, som också var fältskär och vars hustru övervakade utdelningen av mat samt sjukvården. En folkskollärare, en bagare och en budbärare som utförde ärenden utanför, för: utan vidare fick Pesthof varken lämnas eller beträdas. Detta förhindrades av en vakt och en egen Pesthof-port, som låstes samtidigt som Millerntor.
1814 brändes sjukhuset ner av fransmännen. 1843 bebyggdes det sydvästra hörnet av det tidigare Pesthof-området med det (tidigare) Israelitisches Krankenhaus, där Jobcenter ligger idag.
Om Israelitisches Krankenhaus se även: https://www.dasjuedischehamburg.de/inhalt/israelitisches-krankenhaus)